Det ämnesintegrativa arbetet i skolorna – En realitet eller en omöjlighet?

Enligt läroplanen för den grundläggande utbildningen ska ämnesintegrativa projekt vara en självklar del av vardagen och i många skolor har man redan börjat använda och utnyttja denna möjlighet. Det är en självklarhet att vi inte längre kan snöa in oss på våra ämnen och köra vårt eget race; Fostran är så mycket mer än en viss ämneskunskap. Att läroplanerna inte före nu betonat det ämnesintegrativa arbetet är redan det ett tecken på att ämneskunskaperna har legat högre i rang än de helhetstänkande ämnesintegrativa projekten.

Och varför har det varit så? För att nå denna tanke bör vi gå tillbaka till en föråldrad värld, en värld där din uppgift i livet var klar och tydlig, på gott och ont visste du att du fick ett yrke genom din studentexamen eller genom en högskoleinriktning som fokuserade på ett av de ämnen du fått lära dig i skolan. Om du jobbade hårt för din examen så låg ett välbetalt jobb och väntade på dig, ett jobb som du kunde försörja en familj på. Det här är inte längre en självklarhet. Fastän du är hur högutbildad och duktig som helst så är det absolut ingen garanti för att du får ett säkert och stabilt jobb. Istället krävs saker som flexibilitet, ansvarsfullhet och tvärvetenskapliga erfarenheter.

Och det är just här; Genom ämnesintegrativitet, helhetstänkande och ambition som eleven ges möjligheten att få en utbildning som är bättre än den vi själva fick i skolan. (Björkgren, Gullberg & Hilli 2014) Kopplas flera ämnen ihop till en givande helhet öppnar det dörrarna för ett ökat intresse även i de ämnen som eleven själv inte upplever som särskilt meningsfulla. En sorglig sak här är att initiativet kom uppifrån, från läroplansmakarna och inte från dem som ska jobba med det här varje dag.

Så är ämnesintegrativt arbete en realitet eller omöjlighet? Absolut ska det vara en realitet, och jag hoppas att det också utförs på ett så meningsfullt sätt som möjligt.

Sofia Nordback, ämneslärarstuderande i historia och samhällslära

2 reaktioner till “Det ämnesintegrativa arbetet i skolorna – En realitet eller en omöjlighet?

  1. För nåt århundrade sedan var vetenskapen inte alls lika specialiserad som den är i dag. Det kunde finnas universalgenier som Leonardo Da Vinci, men redan i minst hundr år har vetenskapen varit så specialiserad att ämnesöverskridande forskning inte förkommit i samma grad som förr. Många känner i dag att den långt hunna specialiseringen inte endast är en fördel, och att vetenskapssynen borde vidgas. Det börjar bli tröttsamt med den ökanda kampen om vad som är vetenskap som bedrivits mellan humanister och naturvetare, som också är ett resultat av att få fördjupat sig i såväl humansitiska som naturvetenskapliga ämnen. Hoppas verkligen att det här med temakurser skulle vara ett steg på vägen. Tror du de kommer vara del av att uppnå ett så ambiitöst mål?

    Gilla

    1. Håller absolut med det du säger. De ämnesintegrativa studierna är ett steg i rätt riktning för att åter igen koppla ihop vetenskaperna. Samtidigt avspeglar de realiteterna i dagens samhälle, man ska kunna koppla ihop temahelheter och se på fenomen ur breda perspektiv.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s