I det finländska skolsystemet idag kan vi se en trend mot en allt mer ämnesintegrativ undervisning, skriver bland annat Björkgren, Gullberg och Hilli. Den här trenden konkretiseras i form av gymnasiekursen Tvärvetenskapligt tänkande (TS1). Kursens mål är bland annat att studerande ska utvecklas som kritiska tänkare och klara av att angripa ett tema från olika ämnesområden.
En utmaning vi ser med detta är att det är väldigt tidskrävande och innebär mycket planerande från lärarnas sida. Det kräver också otroligt bra kommunikation mellan lärare från olika ämnen. Man har försökt åtgärda problemen genom att försöka få in olika ämnesintegrativa moment i ämneslärarutbildningen, till exempel ”Den digitaliserande arabiska våren”, som gick ut på att ämneslärarstuderande från olika ämnen utgick från det aktuella temat, den arabiska våren, och sammanställde undervisningsmaterial med hjälp av olika digitala hjälpmedel. I detta fall fungerade digitaliseringen som ett hjälpmedel, men kan även ses som en utmaning.
Gymnasiet ska fungera som en plattform för att lära sig nya saker på ett mångsidigt sätt och vara allmänbildande, samt ge möjligheter till fortsatta studier. Ämnesövergripande projekt, till exempel mellan olika humanistiska ämnen, kan ses som ett elevcentrerat sätt att uppnå läroplanens mål. Cantell (2015) skriver att styrkan med ämnesövergripande undervisning är att två olika målsättningar kopplas ihop, nämligen ämnesspecifika kunskapsmål samt kompetensmål. Grahn-Laasonen är inne på samma spår när hon skriver att ämnesövergripande undervisning kan vara ett steg i processen mot att höja utbildningsnivån i landet. Hon skriver även om de nya antagningskriterierna till det tredje stadiet. Vi ser att det är problematiskt att studerande borde veta redan från första året vad de ska rikta in sig på i sina studier, eftersom studentproven ska väga mera i antagningsprocessen. De humanistiska ämnena förlorar relevans när andra ämnen, så som matematik, väger mer.
Hur tror du att det ämnesintegrativa arbetet i skolan kommer att påverkas av förslaget till de nya antagningskriterierna?
Johanna Pettersson, Kim Backström, Katariina Salo, Kristoffer Ekfors, Louise Nygård
Källor:
”Mot en ämnesintegrativ helhetssyn – ett digitalt utvecklingsprojekt i finländsk lärarutbildning” (Björkgren & Gullberg & Hilli)
”Näin rakennat monialaisia oppmiskokonaisuuksia” (Cantell) ss. 11-92
Vahva yleissivistys on lukion tärkein tehtävä (Sanni Grahn-Laasonen) En gedigen allmänbildning är gymnasiets viktigaste uppgift
Helium 
Jag tror främst att de nya antagningskriterierna kan tänkas ha en effekt på skolans struktur och vilka strategier eleverna använder sig av för att välja vilka ämnen de läser. Medan man kan argumentera för att det också kan tänkas påverka det ämnesintegrativa arbetets utformning, så skulle jag argumentera för att så inte är fallet. Speciellt om vi uppnår ”idealmålet”, där det ämnesintegrativa arbetet blir en naturlig del av undervisningsupplägget. Om man ser på kort sikt (och kanske en aning mer verklighetsförankrat), så kanske vi inte uppnår det målet. Visst finns det en risk att det ämnesintegrativa arbetet då påverkas av de nya antagningskriterierna, men främst tror jag ändå att det kommer att påverka vilka ämnen som är populära i skolan. Sen kan det ju givetvis hända att detta i sin tur påverkar det ämnesintegrativa arbetet.
GillaGilla
Bra att ni lyfter fram problematiken med att ändra antagningskriterierna. Min erfarenhet är att första årets studerande sällan vet vad de skulle vilja studera efter gymnasiet (det vet sällan andra och tredje årets studerande heller). Ju mer fokus ligger på att få höga poäng i studentexamen, desto större press blir det att tidigt välja bana. Gymnasiet brukar vara en tid när detta får mogna fram och där det finns utrymme att ändra sig många gånger. Jag tror knappast att vi behöver lägga mer press på studerandena genom att studentprovet blir ännu mer avgörande, det brukar vara alldeles tillräckligt jobbigt för många ändå.
GillaGillad av 2 personer
Jag fastnade också för frågan om de nya antagningskriterierna. I Grahn Laasonens artikel, som ni hänvisar till, lyfter ministern fram att ett viktigt mål med de förändrade antagningskriterierna varit att skapa ”smidiga övergångar” från gymnasier och yrkesskolor till högskolor. Ministern poängterar att sju av tio nya studenter inte fortsätter att studera följande höst, och kopplar detta till att antagningen av studerande för närvarande bygger på inträdesförhör. Systemet med inträdesförhör kan säkert vara en av orsakerna, men är det den enda? Är det ens den främsta? Många unga finländska män börjar t.ex. inte studera direkt efter gymnasiet eller yrkesskolan eftersom de ska genomföra sin värnplikt eller civiltjänstgöring. Det finns också de som väljer att ta ett mellanår innan de börjar med studierna.
De smidiga övergångar som ministern talar om avspeglar kanske en vilja att få människor färdigutbildade och ut i arbetslivet så snabbt som möjligt. Det är förståeligt ur ett samhälleligt perspektiv, men är det vad alla unga vill? Sedan går det också att fråga sig vad reformen innebär för studenterna. Kommer studenterna att uppleva ännu större krav på sig själva och sina resultat i studentexamen ifall inträdesförhörens betydelse minskar och de antagna väljs utgående från t.ex. sina betyg i studentexamen? Beträffande den frågan tror jag JakobE lyfter fram en viktig poäng ovan.
GillaGilla
Det ämnesintegrativa arbetssättet som ni presenterar i inledningen kräver verkligen att skolan i fråga är en fungerande arbetsplats är kommunikationen och relationerna lärare emellan är goda. Alternativt kunde ett ämnesintegrativt arbete hjälpa förbättra relationer bland kollegiet. De nya antagningskriterierna är enligt mig helt absurda, och skulle bara fortsätta bidra till redan sönder stressade gymnasiestuderande. Här kunde ju ämnesintegrativa kurser utnyttjas till att hjälpa studerande vid första året hitta sina ämnesintressen. Därefter kan de med gott tvärvetenskapligt och källkritiskt tänkande i bagaget övergå till att fördjupa sig de valda ämnena, i vilka de sedan vill skriva studentexamen.
GillaGilla
Ni har helt rätt i att digitaliseringen kan bli en utmaning i sig, särskilt för sådana elever som kommer från mindre skolor i någon by där de kanske inte har samma resurser direkt till ett gymnasie och skall kunna tekniken någorlunda. Skall de då ha specialundervisning om de inte behärskar tekniken som sina klasskamrater eftersom läraren inte hinner ge den tekniska hjälp som de behöver i en klass på 25-30 elever, eller kommer ansvaret att ligga på eleven själv?
Angående det att studerande redan första året skall veta vad de vill rikta in sig på så tror jag att det leder till att allt fler väljer att ta mellanår för att de helt enkelt inte vet och pressen är för stor.
GillaGilla
Det kan verkligen vara svårt för eleverna att ta sig vidare till högskolorna om de nya antagningskriterierna här tas i bruk. I sådana fall så motarbetas nästan syftet med ämnesintegrativ undervisning, eftersom det inte går att placera in projekten eller kurserna i specifika ämnen.
//HMA
GillaGilla
Min slutledning när det gäller de tvärvetenskapliga kurserna är att de är ett intressant sätt att behandla tvärvetenskaplighet. Men jag tror den allra bästa och mesta nyttan sker hos läraren själv, d.v.s. jag som lärare tillämpar tvärvetenskaplighet i min undervisning. T.ex. räkna inflation under 1700-1800-tal för att förklara varför vissa samhällsklasser gör uppror på olika ställen, eller mitt favorittema; Maunders minimum som förklaring till ”lilla istiden” under 1500-1600-talet. Då ska fysik, matematik, samhällslära, historia och miljöperspektiv tillämpas för att förstå i princip ett eller flera århundraden!
GillaGilla
Jag håller med er om att det kan vara tidskrävande och påfrestande att börja jobba ämnesintegrativt. Samtidigt tänker jag också att all förändring och utveckling i någon mån är ansträngande. Jag är inte helt övertygad om att det ämnesintegrativa behöver vara mycket mer krävande än andra förändringar. Om vi ger oss själva och varandra tid att förändras stegvis tror jag nog att det skall gå bra.
Gällande er fråga om antagningskriterierna vill jag passa på att säga ett rungande amen till det som Jakob skrev tidigare.
GillaGilla
Jag tror ni sätter fingret på en viktig punkt när ni lyfter fram utmaningen som gäller tiden och planeringen och inte minst kommunikationen. Samtidigt kunde man ju hävda att precis denna ”ömma punkt” är något som det är nödvändigt att ta itu med i ett samhälle som driver människor till olika former av expertis. Kommunikation är viktigt, och för att ge bredd, förståelse och kunskap är den ju verkligen redan i sig själv ett ämnesintegrerande redskap att utforska djupare för framtidens skola.
GillaGilla
Jag håller med kommentarerna här ovan och er text är tankeväckande.
Antagningskriterierna har varit en enorm frustration i åratal, men speciellt sedan de införde förstagångskvoten eller vad det nu heter. Om denna kvot finns kvar och vidare betoning faller på studentprovens resultat, kommer vi då att ha än mer utbrända ungdomar som inte ens fyllt 20?
Var slutar vi tänka på samhällsnyttan och börjar tänka på individen? Var slutar vi tänka på människan som ett instrumentellt värdeobjekt och börjar se människan som innehavare av ett egenvärde?
Jag tror mellanåret kommer att bli trenden för de flesta, ett år där fokus får ligga på självet och inte på effektivitet och samhällsnytta.
Gällande ämnesintegrativ undervisning tycker jag Alaric ger en bra poäng i sin kommentar om att all förändring kräver mer arbete.
GillaGilla