Samma princip som rubrikens citat av Pablo Picasso förevisar kan även gälla ämnesindelningen och systematiseringen av kunskap och det är där vi valt att fästa fokus för vår diskussion.
I grunderna för gymnasiets läroplan framkommer ämnesöverskridande kursen Tvärvetenskapligt tänkande vars mål är att ”erbjuda den studerande möjligheter att vidareutveckla ett mångsidigt och ämnesövergripande tänkande” (Läroplanen 2015). Under kursen ska studerande vidareutveckla ”sitt kritiska och kreativa tänkande både självständigt och i samarbete med andra” (Läroplanen 2015). Samarbetsaspekten och dess relevans framkommer även i Björk, Gullberg och Hillis (2014) artikel. Ämnesövergripande projekt ger möjligheter för samarbete, inte bara för lärarna, utan även för studerande. Samarbetsförmåga är en förutsättning som studerande behöver för allmänbildningen (Grahn-Laaksonen 2017).
Björkgren, Gullberg och Hilli (2014) lyfter fram att vi i en allt komplexare värld behöver en ämnesövergripande helhetssyn eftersom världen inte fungerar enligt en ämnesindelning. Detta är kanske självklart, men det påminner oss om att ämnesintegrativa studier inte bara uppfyller ett tomt självändamål.
Kanske just för att tvärvetenskapligt tänk börjar anses vara något av en självklarhet ledde det in oss på en diskussion där vi argumenterar för den klassiska ämnesindelningens fördelar.
Det är givetvis eftersträvansvärt att ett och samma ämne blir belyst ur flera olika synvinklar och ämnesperspektiv, men det är värt att komma ihåg att det här överhuvudtaget är möjligt just för att det finns flera olika ämnen som har ämnesspecifika metoder, terminologi och epistemologisk självförståelse. Att ha en fungerande ämnesindelning handlar inte om att begränsa människors kunnande eller att godtyckligt avgränsa olika teman från varandra, utan om att erbjuda en struktur för kunskap, som människor kan utgå ifrån för att sedan bygga sin egen uppfattning och förståelse om diverse fenomen.
Avslutningsvis vill vi anknyta till det inledande citatet. Vi menar alltså att det kan vara lönt att till viss del hålla fast vid den ämnesspecifika indelningen – ”the rules”- för att i ämnesintegrativa projekt och studier kunna ”break them like an artist” och uppnå en kvalitativ undervisningsmetod utan gränser.
Jakob Backlund, Erica Björkvik, Leona Böckerman, Sofia Laurila och Alaric Mård.
Källor
Björkgren, Mårten, Gullberg, Tom & Hilli, Charlotta. 2014. ”Mot en ämnesintegrativ helhetssyn – ett digitalt utvecklingsprojekt i finländsk lärarutbildning”. I: Nordicata – Journal of humanities and social science education 1: 170-187. Tillgänglig: https://www.divaportal.org/smash/get/diva2:736179/FULLTEXT01.pdf [4 februari, 2018]
Grahn-Laasonen, Sanni. 2017. ”Utbildningsministern: En gedigen allmänbildning är gymnasiets viktigaste uppgift”. Undervisnings- och kulturministeriet. Tillgänglig: http://minedu.fi/artikkeli/-/asset_publisher/opetusministeri-vahva-yleissivistys-on-lukion-tarkein-tehtava [4 februari 2018]
Utbildningsstyrelsen. 2015. ”Grunderna för gymnasiets läroplan 2015”. Helsingfors: Utbildningsstyrelsen. Tillgänglig: http://www.oph.fi/lp2016/grunderna_for_laroplanen [4 februari, 2018]
Helium 
Tummen upp för rubriken!
Började ändå fundera över vad som kom först, hönan eller ägget? Liksom att det vi ser som en ”naturlig” indelning i olika ämnen ju egentligen bara är en konstruktion som gjorts av praktiska skäl och att många termer och metoder ju ändå används över ämnesgränserna.
GillaGilla
Jag håller med både er som skrev inlägget och Sara som kommenterade. Å ena sidan är ju ämnesindelningen konstruerad, men å andra sidan gör indelningen det möjligt att fördjupa sig inom ett visst ämne utan att andra ämnen samtidigt pockar på uppmärksamhet. Det ideal jag föreställer mig är att både den grundläggande utbildningen och gymnasierna har både ämnesspecifika kurser och kurser där ämnena integreras. Då tänker jag mig mer ämnesintegrering än tre kurser i gymnasiet eller två temadagar per år.
Kanske man kunde utgå från att hälften av ett ämnes resurser ska vara ämnesspecifika och hälften integrerade, t.ex. genom att man jobbar med problembaserat lärande eller någon annan typ av ”inquiry-based learning”? Det skulle samtidigt vara ett bra sätt att få med de mångsidiga kompetenserna som läroplansgrunderna för fram.
GillaGilla
Ja! Precis så är det! Vi behöver ämnesindelning, men inte för att dess egen skull. Det verkliga livet är inte uppdelat i olika ämnen, men vi kan behöva fördjupa oss i olika ämnen var för sig, för att kunna utveckla färdigheter att se världen ur ett helhetsperspektiv. En annan orsak till att ämnesindelning till viss del är nödvändigt är att vi behöver människor som är experter på olika områden (vi ämneslärare). Det skulle kräva för mycket av en människa att vara proffs inom alla ämnen.
Den ämnesintegrativa undervisningens syfte blir väl då snarast att påminna oss om att denna indelning är ett viktigt verktyg, men som inte behöver begränsa oss.
GillaGilla
Vilken fin återkoppling till citatet! Jag kan också tycka att ämnesspecifika metoder är ett måste. Detta för att nå en djupare kunskap inom ett visst ämne, med tillhörande metoder, vinklingar och terminologi som ett ämnesintegrativt arbetssätt inte har rum för då dess främsta mål kanske är ett allmänbildande sådant.
GillaGilla
Verkligen ett välskrivet inlägg med övertygande argument för den traditionella ämnesindelningen. Personligen anser jag att man skulle kunna tänja på ämnesgränserna en aning och gå mot ett mera allmänbildande mål. Men jag håller fullständigt med ert resonemang om att den nuvarande ämnesindelningen har strukturella fördelar, såsom att varje ämne har sina egna terminologier och sätt att hantera olika fenomen. Som en modern lärare kan det däremot vara fördelaktigt att beakta de olika ämnenas arbetssätt och basera ämnesövergripande projekt och temadagar på denna mångfald. Det vill säga att vi kan behandla samma fenomen från olika synvinklar och skapa en helhet genom att omfamna uppdelningen.
GillaGilla
Detta får mig att tänka vidare kring ämnesspecialiseringen. Lärare har av naturliga orsaker specialiserat sig för att ingen omöjligt kan vara expert på allt. För att få till stånd ämnesöverskridande undervisning krävs bland annat god kommunikation mellan de lärare som är involverade. Detta har sina fördelar eftersom exempelvis grupparbeten enligt pusselbitsmetoden kan te sig mer naturliga om även lärare arbetar enligt samma principer sinsemellan. För att få tillstånd en löpande och god kommunikation gällande kursinnehåll mellan de lärare som tillsammans ansvarar för en ämnesintegrerad kurs krävs det rutin. En av fördelarna med ”dagens” kursupplägg är att lärarna kan lägga upp sin egen arbetstid och anpassa sin egen tidsanvändning vid lektionsplanering som det behövs. När två eller flera lärare samarbetar måste de få tillräckligt med gemensam tid för att åstadkomma någonting vettigt. Så länge den totala arbetstiden inte påverkas och arbetet sköts koordinerat så borde väl inga större problem uppstå.
GillaGilla
Fantastiskt inlägg, kunde inte hålla mera med! Tänkte att jag vill bemöta Adrians inlägg med en sådan här fundering, Man ställer upp ett gemensamt problem eller en frågeställning och försöka se lösningar ur andra ämnen än sitt egna på en typisk kaffediskussion, för att sedan tillämpa bägge i sitt klassrum! 🙂
GillaGilla
Jag håller med er om att ämnesindelningen är nödvändig för att kunna fördjupa och strukturera kunskap inom dessa. Vi lärare behöver stödja oss på vår ämnesspecifika kunskap, för att sedan kunna överskrida ämnets gränser. För det gör man ju ständigt, även om det inte innebär ämnesintegrativa projekt. Som lärare använder man sig av kunskap och erfarenheter som man samlat på sig under hela livet, också utanför lärarstudierna. Men visst skulle man också kunna samarbeta oftare mellan olika ämnen. Som ni skriver med hänvisning till Björkgren, Gullberg och Hilli (2014) är det verkliga livet inte uppdelat enligt skolvärldens olika ämnen. Skolan borde därför förbereda sina studerande inför det liv som väntar efter skoltiden och jobba för att ge en helhetsbild hellre än en mängd lösryckta bilder som kan vara svåra att koppla samman på egen hand. Vi lärare borde hjälpa att göra dessa kopplingar, lära de studerande att se på saker ur olika perspektiv och sammanfoga sin kunskap inom de olika ämnesomådena. På så sätt kunde man kanske skapa en mer allmänbildande utbildning, som Grahn-Laaksonen förespråkade för gymnasiet. Men det här kräver – som ni också lyfter fram – samarbete, både mellan lärare och mellan elever.
GillaGilla
Intressanta tankar! Som jag uppfattar det så kunde bildning höra ihop med förmågan att vara bevandrad i skilda discipliner och att kunna konstruktivt och kritsikt väga dessa mot varandra i utvecklingen av ens aktivitet. Funderar om den gränsöverskridande kompetensen är något som individen själv måste arbeta fram eller om det ämnesövergripande greppet kan hjälpa till och inspirera till det? En annan tanke är ju också just det om ”alla ska kunna allt” själva eller om det är klokast att sprida ut kunskapen och lära sig arbeta tillsammans?
GillaGilla
Det är tankeväckande det ni skriver. För visst är det så att människan behöver strukturer för en djupare förståelse. Men jag tänker som så att en djupare förståelse kräver tvärvetenskapliga kunskaper.
Visst kan det tänkas kräva mer av lärare då det kräver mer samarbete, men jag kan också tänka mig att det kan ge oss lärare mycket. I diskussioner föds många insikter, alla lika nyttiga.
Och visst tar det tid, men jag tänker att det kan vara som med allt skapande av undervisningsstrukturer: första gången tar det mycket tid, andra gången lite mindre osv. tills tankesättet blir en vana och det känns lättare även för oss att tänka tvärvetenskapligt med sådana ämnen som vi endast har grundutbildning i.
Som jag sa i en tidigare kommentar: det handlar om att komma ifrån tanken om ”mitt ämne” och mer in på ”vår undervisning”. Men ja, det är värt att fundera så att inte fundamentala kunskaper faller i skymundan.
GillaGilla