TS1, tack för mig!

Man kunde ha svurit och gråtit blod men till sist gick det. En heldag på gymnasiet i ett ämnesöverskridande projekts regi utgående från diverse ämnen. TS1 kursens genomförande överskred alla förväntningar, med tanke på hur man kände sig i planeringsstadiet.

Som blivande lärare har ett av mina största hinder varit strukturering. Denna kritik kunde gott tillämpas på det som vi upplevde i planeringsskedet, eftersom man mer än en gång gick ut mer förvirrad än vad man var då man gick in. När det kom till skott så var det sist och slutligen endast tre arbetsdagar som behövdes för att kläcka det som blev ämneslärarstuderandens TS1 9.4, i grova drag. Detaljerna kunde ha benats ut på en effektiv dag, vilket Johanna och jag som ”konferencierer” väldigt gärna skulle ha emottagit inför det sista momentet för dagen.

Workshoppen ”Vatten som kraft” fungerade trots allt precis som den skulle och sporrade väldigt djupa, intressanta och givande tvärvetenskapliga analyser. Lika mycket som man fick handleda fick man själv nya insikter och perspektiv av eleverna, helt enkelt. Utgående från det som vi fick i respons var det också relativt uppskattat ur elevernas synvinkel, vilket då naturligtvis bör räknas som en framgång.

In alles, tack för mig, TS1!

Om att ha planerat och verkställt en temastudiedag

Vi har planerat. Funderat, vridit, vänt, bestämt oss för någonting för att sedan ångra oss och tänka om. Vi har kliat oss i huvudet, varit irriterade på andra och varandra och tagit två steg fram och ett steg bak för att sedan slutligen landa i någon sorts helhet som, trots många långa planeringsdagar, kändes lite oklart ända fram till det (inte så) bittra slutet.

Jag vill påstå att vi ämneslärarstuderande skötte vår bit, om inte med bravur, så åtminstone med ett väl godkänt resultat.
Vi, 25 personer, alla med sitt huvud för sig, planerade tillsammans en temastudiedag om vatten som delar och förenar, och lyckades skapa en varierande och mångsidig helhet där alla olika workshops sammantaget bildade en välgenomtänkt helhet där de olika bitarna kompletterade  varandra. Den här helheten genomförde vi också, tillsammans.
Responsen från eleverna var blandad, men övervägande positiv. Jag kan inte tala för någon annan station än den jag var med och basade för, men åtminstone hos oss visade eleverna imponerande prov på ett stort mått analysförmåga och klarsynta reflektioner då de med största allvar tog sig an den uppgift vi hade förberett åt dem.

Vad som dock lämnade en hel del övrigt att önska var instruktionerna vi fick inför utförandet av den här uppgiften. Instruktionerna kändes röriga från dag ett, och även om vi planerade, planerade och planerade lite till viskade vi försynt till varandra trots att många planeringstillfällen redan förflutit: ”Alltså, vad är det egentligen meningen att vi skall göra?”
Det underlättade inte heller för arbetsmotivationen och inspirationen, att vi fick kommentarer som antydde att vi var ointresserade och nonchalanta då vi inte förstod vad som egentligen var vår uppgift inom ramarna för projektet, då klarare instruktioner bara var vad som efterfrågades.

Med det sagt är vår temastudiedag nu planerad, genomförd och över, och jag tycker vi kan klappa oss själva på axeln och konstatera, att det här gjorde vi bra.

TS1 – Ohi On

Under mina 23 år har jag sett många olika former av ineffektiv tidsanvändning. Ett exempel var när jag såg två grekiska lastbilschaufförer försöka justera sina fordons lastbryggor till samma höjd i närmare en halvtimme medan fem andra arbetare stod och såg på spektaklet. För att inte tala om allt tidsslöseri jag sett under min tid i det militära eller som sommararbetare på Korsholms kommuns tekniska avdelning. På samma nivå som tidigare nämnda exempel finner vi även planeringsskedet till TS1-temadagen.

Antalet totala arbetstimmar som lades på temadagens planering, speciellt med tanke på resultatet, är absurt. Fortsättningsvis förstår jag inte varför idén med någon form av hierarki eller åtminstone ansvarsområden, vilket föreslogs flera gånger, avvisades. Jag kan verkligen inte tro att någon skola, eller annan arbetsplats för den delen, skulle placera närmare 30 ”likvärdiga” personer i samma rum med enbart instruktionen ”planera en temadag angående vatten”. Skulle vi haft någon form av tydlig ansvarsfördelning från början av planeringen så skulle processen helt klart förflutit smidigare, den röda tråden skulle varit tydligare och orsakandet av högt blodtryck skulle helt klart ha varit mindre.

Punktutbildningen i sig var helt rolig, men arbetsfördelningen blev ojämn pga. avsaknaden av struktur. Nu påstår jag inte att jag skulle ha överansträngt mig på något sätt, utan jag gjorde det som krävdes för att få min punkt Vatten som handelsväg att bli så pass intressant som möjlig. Däremot hamnade vissa ämneslärarstuderande helt klart ”dra ett tyngre lass” i och med förberedelserna samt under temadagen än medelsvensson. Angående planeringen av temadagen finns det helt klart lärdomar för alla att ta del av och förhoppningsvis även utnyttja i framtiden.

Som sagt att hålla punkten var helt roligt, men jag undrar verkligen de studerande som deltog i temadagen verkligen kommit närmare målet med TS1 enligt läroplanen, nämligen ”vidareutveckla ett mångsidigt och ämnesövergripande tänkande”. En del av studerande verkar ha ansett dagen vara underhållande, andra var mindre positivt inställda – en kommentar från enkäten angående ”helvetets sjunde cirkel” fastnade i minnet – och många verkar inte ens ha fyllt i enkäten överhuvudtaget. Något som alla svaren har gemensamt är en avsaknad av en tydlig och medveten förståelse för ämnesövergripande tänkande. Vi får väl helt enkelt hoppas att detta lärande har skett undermedvetet.

Hursomhelst så är detta kapitel så gott som avslutat och nu kan vi bara försöka ta del av våra lärdomar och se fram emot kommande utmaningar.

”Vatten som delar och förenar”: tankar kring temadag 9.4

Efter många om och men var det slutligen dags för oss ämneslärarstuderande att hålla i trådarna för TS1 kursen vid Vasa övningskolas gymnasium. Planeringen har varit lång och inte alltid den mest ivriga men tack vare att årets ämneslärarstuderanden är ett effektivt gäng blev allting klart till slut.

Av de fem workshop stationerna som eleverna besökte var jag en del av workshop gruppen Vatten som kraft. Förberedelserna kring vår station stod färdigt för en god tid sedan, och vår strategi var att köra programmet på känsla. Detta var någonting som vår workshop tillät tack vare att eleverna skulle arbeta i grupp med bilder som de skulle värdera från mest destruktiv till mest livsgivande, och inte en grupp var den andra lik med exakt liknande tolkningar som den föregående. Dessutom ändrade vårt sätt att genomföra vår workshop från ena elevgruppen till den andra. Till exempel presenterade eleverna sina tolkningar där de satt fram tills det att en elev i den tredje gruppen frågade om hen kunde få placera bilden på tavlan själv under presentationen. Därefter valde vi att ha varje grupp att presentera sina bilder inför klassen.

Trots att projektet känts motigt under planeringsträffarna lyckades vi med dagen bra, och i slutändan var det ganska roligt. Om man ska tro elevernas utvärdering av dagen verkar det även som om de fick mycket positivt ut av vår temadag.

Telling

Where to start? Tell the truth. Actually, scratch that, because most people aren’t even close to being able to properly articulate the truth. That’s why artists, scientists, mystics, philosophers and so on have been so revered throughout history. They have been skilled at the immensely challenging task of articulating the truth, which is not something for anyone. But there is something else that everybody can do, which is not to tell the truth, but to refrain from saying things they know are false.

Telling the truth is objectively hard, because you might think that you’re doing a fantastic job at it, even when you’re not even coming close. In fact, experiencing it as a trivially easy task is a dead giveaway that you’re not all that good at it. As Nietzsche well pointed out in his critique of Truth with a capital T, and of the Enlightenment that was beholden to it, was that truth comes at a high price that few of us are actually willing to pay. In most of the great religions we’ve had the practice of sealing up people in monasteries and temples just so that they could pursue truth. They wake up before the sun shines, many of them sacrificed most of the things we’d recognize as pleasurable in life, many of them undergo years and years of training just so that they can adequately open their mouth and have some truth come out of it. Artists, too, know this struggle so well, when they see something as being the case or being a valuable insight and they pour their whole being into bringing that piece into life, sometimes in ways which make them utterly disregard their own health and safety. You even see it in journalists when they really want to get to the bottom of things instead of just write pieces that allow them to survive. Truth has always come at a high price. While you might experience it as easy – such as in chronic cases of Dunning-Kruger – it it objectively hard.

Not lying, on the other hand, is subjectively hard. I’m not saying it’s easy, as saying things we know to be lies is a fundamental building block of society. You might really have to swim upstream in order not to perpetuate such lies. Being one among many entails committing to the many’s way of speaking about things. But sometimes that manner of speech might not line up with your own judgement. When going from the slumber of being just one-among-many to being someone – individuation, as it is called, or living ’authentically’ as it was known to Kierkegaard, Heidegger and so on – you’re going to have to stop telling some things which you know are lies. It’s not enough to simply think them.

The reason is not simply because you might be telling lies to protect others, but rather, it’s going to feel really, really hard when the one you are telling those lies to is yourself. Lying to yourself allows you to not change. This is not to say that lying to yourself is some kind of plague, we developed that capacity through evolutionary pressures. Lying to yourself allows you to keep doing what you’re doing, which might be much more energy efficient than trying to figure out the truth of things. Every time you have to revise your thinking, your brain goes into panic mode. Your whole being goes into panic mode. Because thinking is hard; we don’t think a lot. Our brains compute a lot, but we don’t think a lot at the end of the day. Because thinking is expensive, and you are hardwired to be really thrifty with your brain.

Every time you are forced to think something anew, such as when you refrain from saying something you deep down know to be false, a change occurs not merely in you thinking, but in your whole being. That’s a pricey process, evolutionarily speaking. And evolution works by striking a balance between cost and payoff. When the safety of the comforting lie is pulled away, you are left spinning, and you are forced to reorient yourself. It entails a change, en element of flux, within yourself. And that’s really taxing, which is exactly why we have developed the subjective trigger which makes us experience it as really hard and scary. Because you’re sailing on rocky waters when that happens. That experience does a damn good job of keeping you away from it most of the time.

A lot of people, when they’re younger, try to jump into it through the deep end. They overestimate their capacity to articulate the truth, just like they overestimate their capacity to drive at 120km/h, or overestimate the amount of toxins their body can handle. Overestimating your capacity to drive might get yourself killed, as does overestimating how much alcohol your body can handle. Overestimating your capacity to articulate the truth, and then getting crushed in the process, will leave you disillusioned and nihilistic. It will not leave you dead, but something perhaps even worse, namely being dead inside. Not because disillusion and nihilism correspond with truth, but because it stops you from hurting yourself in the future by making the same mistake. Your body has outlived the death of the self when you conclude that there is no truth to be articulated, so you might as well just be a cog in the machine.

Think about the process this way. A lot of people go to the gym because they seek to get stronger. So they load 220 lbs on the barbell and want to be one of the big guys. Or they even start out small, but then get cocky and increase the load too quickly. The load they attempt to carry doesn’t match a realistic rate of improvement, so they overload and hurt themselves. They go home, rest, come back to the gym and find themselves a lot weaker than when they arrived at the gym on that fateful day. So they go home, turn on the television and tell themselves that being strong is useless in our mechanized civilization anyway. Putting 220 lbs on your back is like picking up a bag of trash for weightlifters, but it can snap a novice like match stick. In just the same way as with carrying a physical load on your back, you have to respect the work that goes into the craft of articulating the truth. But if you start with just arriving at the gym and working with an empty barbell – i.e. refraining from saying things you know not to be true – you will learn the motions and can start to slowly put more weight on it.

That’s what Nietzsche warned us about Truth. Not lying is the first step towards being able to articulate the truth, and you have to slowly accumulate the load of not lying and saying how things are instead – you can’t jump into it through the deep end, that will destroy you. The subjectively experienced difficulty of not telling lies – and one day articulate truths – is not a reflection of the difficulty of the challenge, but rather a safety mechanism that discourages you from overindulging in it. It’s not objectively hard to not say something, that’s a subjective difficulty.

Tankar kring temadagen ”Vatten som förenar och delar” 9.4.2018

Idag var det en stor dag för oss eftersom vi genomförde vår första temastudiedag på Vasa övningsskola. Temat var, som ingen kan ha undgått, vatten, och mer specifikt vatten som förenar och delar.

Jag tror att vi alla var lite smått nervösa över hur denna dag verkligen skulle ta form. Vi hade planerat programmet, men man kan aldrig riktigt veta hur upplägget kommer att fungera i praktiken. Det blev, som ni andra också påpekat i era inlägg, mycket bättre än vad jag hade förväntat mig.

Jag ingick i gruppen Vatten som produkt. Vi behandlade detta tema genom att använda oss av filmanalys. Diskussionerna som följde efter att vi hade sett videoklippen var tankeväckande, intressanta och givande, inte bara för mig, utan även för de studerande. Jag imponerades och fortfarande imponeras över deras goda analysförmåga och deras intressanta tankar och åsikter. De deltog aktivt i diskussionerna och behandlade temat på stort allvar. Utgående från de studerandes blogginlägg och utvärderingar så verkar, inte bara jag, utan även de ha haft en bra, rolig och tankeväckande dag.

Målet för den ämnesöverskridande kursen Tvärvetenskapligt tänkande var att ”erbjuda den studerande möjligheter att vidareutveckla ett mångsidigt och ämnesövergripande tänkande” (Läroplanen 2015: 225). Jag hoppas att vi med vår temastudiedag har bidragit till detta.

Idag var det en stor dag för oss eftersom vi genomförde vår första temastudiedag. Och jag tror att många kan hålla med mig när jag säger att detta inte var vår sista. Jag ser framemot att arbeta ämnesövergripande i framtiden!

Erica Björkvik

Litteraturförteckning

Utbildningsstyrelsen. 2015. ”Grunderna för gymnasiets läroplan 2015”. Helsingfors: Utbildningsstyrelsen. Tillgänglig: http://www.oph.fi/download/174853_grunderna_for_gymnasiets_laroplan_2015.pdf [9 april, 2018]

 

Tankar kring temadagen ”Vatten som delar och förenar”

Vi rodde temadagen i land!

Som det redan har påpekats i flera inlägg så har vi både varit frustrerade och uppgivna över planeringen och vår roll i det hela. Men så här på kvällskvisten, då vår temadag är över, känns det för min del riktigt bra. Vi som hade drama fick igång flera intressanta diskussioner efter vår lyckade dramakonvention och det är skönt att vi fick fullända dagen som vi planerat och diskuterat sedan januari. Det var också givande att direkt efter nästan varje grupp få kommentarer och respons på workshopen av deltagarna i HELIUM-projektet!

Jag tyckte stationsundervisning som metod fungerade bra idag, de studerande verkade också gilla det + att de fick jobba i grupper de annars inte jobbar med. Men jag började fundera på att vårt upplägg inte skulle fungerat lika bra ifall gruppen skulle varit större. Att hålla samma grej om och om igen blir till slut tröttsamt, dessutom när det är så intensivt så det blir svårt att komma ihåg vad man sagt till en grupp men inte till en annan.

Louise N

9 april på Övningsskolan

Jag är nöjd med den ämnesintegrativa temadag om vatten som en del av ämneslärarstudenterna idag höll på Övningsskolans gymnasium. När många personer ska arbeta med en temadag blir det lätt rörigt. Trots en gedigen planering var det många som kände sig osäkra på vad som riktigt skulle hända ännu när programmet drog igång. Men sedan hände någonting; alla tog tag i sina uppgifter och i takt med att dagen framskred blev det bättre och bättre stämning både bland elever och bland ämneslärarstudenter. Dagen förlöpte mig veterligen helt enligt planerna.

På vår station, ”Vatten som handelsväg”, dramatiserade vi en påhittad scen från triangelhandeln mellan Europa, Afrika och Nordamerika. Eleverna blev tillfångatagna i Afrika och skeppade över till Amerika där de slutligen såldes på auktion. Dramatiseringen kändes obehaglig och satte igång tankeverksamheten. Jag blev än en gång påmind om hur oerhört viktigt det är att människan visar medmänsklighet till sin nästa. Jag hoppas också att eleverna tar med sig det budskapet från vår station. Vi knöt samman slavhandeln med dagens varuleveranser till havs och kunde konstatera att sjöhandel än idag präglas av kriminalitet. Vi kom fram till att vatten historiskt sett både har förenat och delat människor och att samma ordning råder än idag.

Kristoffer E.

Tankar kring temadagen 9.4

Det är med en sorts trött förnöjsamhet som jag ser tillbaka på den nyss genomförda temadagen om Vatten som förenar och delar vid Vasa övningsskola. Vägen hit har inte varit utan gropar, och planeringen av projektet har ibland känts utmanande och tungrott. Det är i sig ingenting märkvärdigt med att en beslutsprocess kan upplevas som utdragen och att det lätt uppstår missförstånd eller oklarheter när en så stor grupp ska planera ett så omfattande projekt. Med facit på hand tycker jag ändå att alla vi som på ett eller annat sätt varit engagerade i temadagen skötte det mycket bra.

I den programpunkt eller station som jag var engagerad i funderade vi över vatten som produkt. Vid ett flertal tillfällen under dagen imponerades jag över de studerandes klyftiga svar och deras goda analysförmåga. Det var uppmuntrande att se hur de studerande tog sig an sina uppgifter med en så stor mognad. Det var exempelvis flera studerande som ifrågasatte den syn på vatten som tycks vara en outtalad del av Västvärldens värdesystem: Varför har vi omvandlat vatten – och så mycket annat – till produkter som ska säljas hit och dit för att människor som redan lever i överflöd ska tjäna mera pengar på kommersen, medan miljontals människor i Somalia saknar rent dricksvatten?

Jag tror och hoppas att de studerande fick med sig något nyttigt och tänkvärt från den här dagen. Det hade för egen del varit roligt att få se också andra stationer än sin egen (stationsundervisningen som sådan verkar överlag ha varit uppskattad av de studerande baserat på deras feedback). Temadagen har fördjupat min förståelse för hur ämnesövergripande projekt kan genomföras. Jag tar med mig insikter om både vad som bör undvikas och vad som är värt att upprepas framöver.

Reflektioner över temadagen 9.4.

25 personer som tillsammans planerar och håller en del av en kurs som någon annan har utformat är ingen enkel uppgift. Efter många oklarheter, en hel de frustration, men också stunder av inspiration och kreativitet har vi genomfört en studiedag i temakursen Vatten.

Dagen gick, trots några små utmaningar, relativt smidigt. Det mesta framskred enligt planerna. I stationen som jag var del av var diskussionerna kring vatten som mänsklig rättighet mycket intressanta. Studerandena överraskade gång på gång med insiktsfulla tankar och kreativa lösningar.

Jag tror ingen av oss skulle utföra denna kurs på exakt detta sätt om man någon gång i framtiden skulle utforma en temastudiekurs. Säkert skulle många av oss ha synpunkter om både val av tema och tillvägagångssätt. Mycket skulle man säkert göra helt annorlunda. Det viktiga tror jag ändå, så här i efterhand, inte är att vi fått en modell för hur temastudier ska utföras. Istället har vi, genom detta projekt, fått en idé om hur ämnesövergripande undervisning kan se ut och jag tror att alla skulle hålla med om att deras tänkande kring denna typ av undervisning både utmanats och utvecklas. Åtminstone skulle jag personligen säga att jag fått en grund att bygga vidare på.

Studerandena verkade till största del vara rätt nöjda med dagen och det tror jag också att vi får vara. Med tanke på omständigheterna tycker jag att vi frimodigt får konstatera att det blev en lyckad dag och ett lyckat projekt.