Vi har planerat. Funderat, vridit, vänt, bestämt oss för någonting för att sedan ångra oss och tänka om. Vi har kliat oss i huvudet, varit irriterade på andra och varandra och tagit två steg fram och ett steg bak för att sedan slutligen landa i någon sorts helhet som, trots många långa planeringsdagar, kändes lite oklart ända fram till det (inte så) bittra slutet.
Jag vill påstå att vi ämneslärarstuderande skötte vår bit, om inte med bravur, så åtminstone med ett väl godkänt resultat.
Vi, 25 personer, alla med sitt huvud för sig, planerade tillsammans en temastudiedag om vatten som delar och förenar, och lyckades skapa en varierande och mångsidig helhet där alla olika workshops sammantaget bildade en välgenomtänkt helhet där de olika bitarna kompletterade varandra. Den här helheten genomförde vi också, tillsammans.
Responsen från eleverna var blandad, men övervägande positiv. Jag kan inte tala för någon annan station än den jag var med och basade för, men åtminstone hos oss visade eleverna imponerande prov på ett stort mått analysförmåga och klarsynta reflektioner då de med största allvar tog sig an den uppgift vi hade förberett åt dem.
Vad som dock lämnade en hel del övrigt att önska var instruktionerna vi fick inför utförandet av den här uppgiften. Instruktionerna kändes röriga från dag ett, och även om vi planerade, planerade och planerade lite till viskade vi försynt till varandra trots att många planeringstillfällen redan förflutit: ”Alltså, vad är det egentligen meningen att vi skall göra?”
Det underlättade inte heller för arbetsmotivationen och inspirationen, att vi fick kommentarer som antydde att vi var ointresserade och nonchalanta då vi inte förstod vad som egentligen var vår uppgift inom ramarna för projektet, då klarare instruktioner bara var vad som efterfrågades.
Med det sagt är vår temastudiedag nu planerad, genomförd och över, och jag tycker vi kan klappa oss själva på axeln och konstatera, att det här gjorde vi bra.
Helium 